varg och rovdjur
Sången om vargen

På vintern vid Svarttjärn där snögranen glittrar,
en morgon när skogen av frost huttrar till.
Hon skapades då av en vild lek i snåren,
när allting var tyst och när tiden stod still.

Hon föddes i maj just när dvärgbjörken blommar,
av den som var långbent men smidig och stor.
Hon jagade redan när ängsullen vissnar,
och lärde sig snart nog var grävlingen bor.

Hon visste var gränsen för harjakt var ristad,
där lukten var främmande, farlig och frän.
Hon lärde sig regler, såg snart vem som ledde
och såg över slätten vart jakten tog hän.

Ett yl gled med vinden och for över hagen,
och sången gled fram över Björnmossens myr.
Hon lekte ett år till med resten av flocken,
sen sprang hon mot bergen av längtan så yr.

Hon travade långt genom skogar och ängar,
med vinden i ryggen hon bytet snart tar.
Hon sökte i veckor och år efter honom
som grågul och svartbent hörs yla till svar.

Ett år framåt hösten när jägarna samlas,
med oljade vapen till vildmarkens krig.
Då hördes de mumla vid sprakande elden,
du Anders du vet väl att Skjut, gräv och tig.

Men Anders han lade en åtel i skogen,
försåtligt en harstek med giftmarinad.
Hon spottade blod medan uven skrek varning,
och slutade andas till granars parad…

av Gunnar Ekman


Den lilla svalan

Den lilla svalan har ingen talan
vad gäller pratet om klimatet
Och lejonhannen där på savannen
drar ingen slutsats om han utsatts

Och dromedaren är oerfaren
och håller klaffen som giraffen
Och igelkotten & kaskelotten
& jättepandan håller andan

Ty den förmågan att lyfta frågan
har inte djuren i naturen
Dom é i klorna på människorna
vad gäller hotet emot klotet

Men inget händer vi vrider,
vänder och trampar vatten i debatten
Fast vi é vakna så tycks vi sakna
den hjälpmanöver vi behöver

Så ansvarsbiten för hela skiten
som vi snott åt oss, ja förlåt oss
Vill vi helst slippa vi kan väl tippa
den ansvarsdelen på kamelen

Eller på svalan eller koalan
eller termiten kan få skiten
Ja låt oss vara vi vill ju bara
få slippa svara och förklara

svala


Men hur vi vrider och byter sider
é de ostridit sedan tidigt
Att skulden vilar på oss med bilar
och rymdraketer och poeter

Så låt oss hoppas att vi kan stoppas
och att behoven ändrar boven
Och att en motad utrotningshotad
förbannad isbjörn från sitt ishörn

Får oss att vila från det fossila
och hitta nyckeln nu till cykeln
Och att en jagad men starkt försvagad
besviken groda på bermuda

Får oss att tveka så att vi blir veka
och slutar stövlar runt och skövlar
Och att en skärrad men gammal ärrad
begåvad gädda gör oss rädda
Så att vi blir spaka och tar tillbaka
vårt lilla mordhot mot vårt jordklot


Text ur Claes Erikssons scenföreställning
Max på Lorensbergsteatern 2012

Naturögats favoritdikt

Jag känner igen dig
Med mina sinnen kan jag ta in dig hel och hållen
Jag känner dig bättre än du känner mig och bättre än du känner dig själv.

Jag känner igen dig
Du är livsformen som förslavat alla andra livsformer
Den självutnämnda herren som tagit steget ur naturen och betraktar den som sin.

tree

Jag känner igen dig
Du är den som jagat friden ur sin egen själ
Som livnär ett krig i sitt hjärta, och som köper sin frid med andras blod.

Jag känner igen dig
Du bär bristen på vördnad som en aura
Det är inte dina vapen som gör mig rädd
Det är själlösheten som ekar i dina steg.

Jag känner igen dig
Och när jag ser dig komma ska jag alltid fly
För ditt sinne är ett förvridet landskap där inga andra djur vill vandra.


Dikt av Camilla Nilsson


Budskap från naturen

Jag är skogens konung -
jag vet inte hur länge jag får vara det.
Det är många av mina vänner som har blivit skjutna.
Vi känner oss inte säkra här.

Vi vill bara förmedla att skogen är vårt hem.
Vi förstår inte varför vi skall bort från denna skog.
Det finns plats för alla.
Vi har funnits här längre tid än människan
och vi har levt tillsammans med människan
i 1000-tals år.
Varför är det så viktigt för er att döda oss?
Vi är ju inte några konkurrenter.

Vi ber er: låt oss vara ifred.
Vi vill leva på våra villkor i skogen.
Vi har våra lagar här och det är fullt tillräckligt för oss
att skapa vår tillvaro efter vår förmåga.

Vi ber er människor ännu en gång: låt oss vara ifred.
Låt oss leva sida vid sida med er.
Ni sköter ert liv och vi sköter vårt liv.
Ni behöver inte vara rädda att vi blir för många,
vi kommer aldrig bli för stort antal, så att vi stör er.
Låt skogarna vara kvar så att vi har vår föda här.
Minska inte vårt livsutrymme.

Släpp er rädsla för oss - vi är inte farligare än vad människor är och människor är inte snällare än vad vi är.
Lär er acceptera oss som vi är.

Det är vår högsta önskan.


Er tillgivne Björnkonung


Varg, hund, syster - en kort berättelse om existens

Text: Charlotte Swanstein   Illustrationer: Lena Furberg

Ladda hem PDF här » varg_hund_syster
skogen